Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård
Helioskatastrofen är Linda Boström Knausgårds debutroman, men är hennes tredje publicerade verk och gavs ut först 2013 efter succén med novellsamlingen Grand Mal från 2011. Det är en underbart mystisk berättelse som utspelar sig någonstans i Norrland. Protagonisten är en flicka utan namn som tas ifrån sin mentalsjuke far och omplaceras i en frikyrklig fosterfamilj där hon får namnet Anna. Romanen är skriven ur Annas perspektiv och eftersom hon inte verkar haft en stabil uppväxt så får vi ingen riktig redogörelse för hennes historia, det mesta är fragmentariskt. Det vi vet är att hon längtar något oerhört tillbaka till sin pappa Conrad som nu bor på mentalsjukhus. Hon skriver brev till honom och vill träffas, hon får svar, men får inte träffa honom.
Anna lyckas inte anpassa sig till sin nya familj utan mår bara sämre och sämre. Till slut bryter hon ihop en dag i kyrkan och börjar tala i tungor, något som visar sig vara grekiska. Hon blir liksom sin far intagen på mentalsjukhus på grund av psykoser och depression. På sjukhuset utspelar sig andra halvan av berättelsen. Mycket av texten i Helioskatastrofen anspelar till den grekiska mytologin och Anna kan ses som en modern Atena. Språket är vackert och poetiskt och det är mycket läsupplevelse på bara 100 sidor. Boken är på det hela taget väldigt fascinerande och unik.
Man måste inte alltid tala om det av Åsa Foster
Man Måste Inte Alltid Tala Om Det är en samling noveller som alla utspelar sig i dagens Sydafrika. Det märks att författaren Åsa Foster har bott och studerat i Sydafrika då miljöerna och människorna känns äkta. Ett gemensamt tema för novellerna är en krypande känsla av obehag och maktutövning i olika former av relationer. I övrigt är novellerna utan röd tråd och fungerar mycket bra fristående och ger läsaren korta inblickar i människors dagliga liv. De människor som Foster porträtterar är både fattiga och rika, gamla och unga, onda och goda. Trots att det gått 20 år sen apartheid avskaffades finns fortfarande segregation, misär, våld, rädslor och fördomar.
Novellerna är lättlästa men samtidigt välskrivna och som läsare kastas man mellan olika miljöer och känslor. Den av novellerna som gör störst intryck på mig är ”Det afrikanska namnet”. Den handlar om ett hembiträde som bor hos sin rika arbetsgivarfamilj på vardagarna och åker hem till sin aidssjuke man i kåkstaden på helgerna. När hennes man kollapsar av vätskebrist får han flytta in hos familjen tills han blir bättre, så att hon kan fortsätta arbeta hos dem och ta hand om mannen samtidigt. Hembiträdet (vars namn vi inte vet, bara att hon har ett afrikanskt och ett kristet) trivs väldigt bra på jobbet och tar ära i att göra ett bra jobb, men när hennes sjuke man flyttar in rasar hennes värld sakta men säkert samman.
