Lost:
Sex år senare. Final. Om du ännu inte sett Lost finalen och inte vill veta vad som händer, sluta läs! Det sista avsnittet har nu sjunkit in tilsammans med sista säsongen. (Varför måste alla bra tv-serier ta slut?) Slutet påminde mig lite om slutet av Six Feet Under, fast utan epilogen. Bara vetskapen av att alla dör nån gång. Det jag gillade mest var att hela sista säsongen var en luring och att man blev överraskad ända in i slutet. Jag undrar när det bestämdes...(förmodligen tidigt i säsong 6). Det vi skulle tro var att två verkligheter skapades i och med Jughead och att det skulle sluta med att de mindes varandra från ön och levde lyckliga i den verkligheten (Flash Sideways) i alla sina dagar. Som att hela serien aldrig hade hänt, ingen hade dött utan bara det fina minnena bestod. Det hade ju varit en tråk-dålig utveckling så jag blev glad över att det inte var fallet utan att Flash Sideways inte alls var en verklighet utan mer ett symboliskt limbo där alla från Lost-ön träffades igen för att gå vidare till dödsriket. Så whatever happened, happened. Desmond hade fel, Faraday hade fel. Många dog, men inte i onödan. Fast ganska många överlevde ju ändå, Hurley, Ben, Rose, Bernard, Vincent och Desmond på ön. Kate, Sawyer, Claire, Richard, Miles, Frank (förmodligen) och Aaron, Ji Yeon och Walt.
En annan grej jag gillade var att Hurley blev ny ö-ledare med Ben som hjälp och inte Jack som man först trodde.
Tender Moments of Lost
Nog om Lost. I ESC hejar jag på PORTUGAL. Det enda bidraget som är helt underbart bra i årets jämnbra men intetsägande finalfält. Några andra jag gillar är Kroatien (som borde gått till final), Ukraina, Israel och Grekland. Jag blev inte förvånad när Anna inte gick vidare även om hon verkligen förtjänade det.
Nu är jag trött, orkar inte blogga mer. I nästa inlägg: filmfestivalen i Cannes, veckans filmtips och receptet på Kolasnittar som jag lovat. Until then: NAMASTE.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar